Dag 32. Den sista dagen

När jag gav mig av på morgonen på stigarna så såg jag i fjärran, tjocka moln över bergen och min första tanke var att det skulle bli en molnig dag så att utsikterna inte skulle bli så fina som jag hade önskat. Det var inte för än jag träffade ett par tyskar som jag fick veta att molnen kom från en stor skogsbrand som tydligen hållit på ett bra tag. Runt berget flög flygplan med vatten för att bomba branden. Det var en mäktig syn att se ett helt berg fylld av brandrök. Man såg under den sista biten att träden var unga som tydde på att det brunnit även runt stigen för bara några år sedan.

Finisterra, änden, havet. I den gassande solen har jag tagit mig till Spaniens kust. Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle vara så finns som det är här. Om det har varit vackert under de sista dagarna in till Santiago så är det inget mot de sista kilometrarna till Finisterra. Vyn som visade sig var enastående vacker med stranden som sträckte ut sig kanten, husen med utsikten och vattnet som sträckte sig ut i fjärran till synes utan ände.

Det allra sista jag gjorde som pilgrim för den här gången var att gå de sista 3 kilometrarna ut till Faro  de Finisterra där fyren ligger. Ute på udden har man inte bara änden på leden utan också en underbar utsikt över solnedgången över havet. Jag må ha sett en solnedgång förut men aldrig en som den här. När man sitter tillbakalutad mot en klippa med lite att tugga på och något att dricka kan man inte mer än att känna hur fantastiskt livet är med alla fina saker. Jag har nått slutet och fått allt och lite till som belöning.

Här slutar min bloggande för den här gången för nu har jag tagit de sista stegen men trots att jag slutat gå så fortsätter livet som pilgrim. Jag hade aldrig trott att den här vandringen kunde ge mig så mycket som den gjort. Det här är alltså det sista inlägget och jag hoppas att det har varit en trevlig läsning för dig som följt mig under resan.

Om du nu har läst den här bloggen och känner någonstans inom dig att det här verkar något för dig men att det första som kommer upp framför den är ”jag har inte tid för det” så frågar jag dig: Vad hindrar dig? Det finns så många sätt att lösa den frågan. Har du några frågor så kontakta mig gärna via e-post så ska jag se om jag kan hjälpa till. (kristian.hjerten@gmail.com)

Tack o hej, nu tar jag tågen hem till Sverige igen!

 Känns overkligt att komma till en strand efter att ha vandrat en månad på stigar och vägar.

 Jag unnade mig ett hotellrum i Finisterra och detta var vad som mötte mig när jag kom in i rummet. Jag kan säga att toaletten var ännu mer smyckad med rosor och rosa fjädrar.

 Sista kilometer-stenen som visade 0 km, målet är nått!

 Jag kände mig nästan hemma när den enda graffitin som fanns ute på udden var detta... 

 Tillbakalutad med förtjänad njutning av solnedgång.

Det sista av solen innan den försvinner.

Dag 31. Havet nalkas

Idag har varit en ganska lång dag men trots det känns mina fötter som efter en joggingrunda. De har vant sig vid att vandra några mil varje dag och bryr sig inte om att bilda några blåsor för det. Vädret kunde inte ha varit bättre än idag med en sol som inte bränner så mycket och en vind som sveper genom träden. Vissa stunder kunde man verkligen känna hur man närmade sig havet för det blåste så mycket att man vinglade från sida till sida, lite som en fjälltur.

Så här i slutet av allt kan jag inte riktigt släppa att jag bara har en dag med vandring kvar. Det har blivit en sådan vana att kliva upp varje morgon och ägna fram till tvåsnåret åt att ta sig runt tre mil till fots. En erfarenhet som denna kommer nog inte igen på ett tag, men jag hoppas på det. Det finns ju trots allt en hel del andra leder att upptäcka som pilgrim, inte bara i Spanien. 

 Vyerna är något jag verkligen kommer att sakna.

En mosaik-karta i slutet av dagens etapp.

Dag 29. Santiago de Compostela!

Äntligen, here we are! Det känns så overkligt att verkligen ha tagit sig hit. Jag stannade på ett härbärge 4 km utanför Santiago för att kunna vandra in morgonen därpå. Morgonen kom och jag gick i gryningen in till staden som jag väntat på så länge. Ju närmare jag kom centrum desto mer kände jag hur förväntningarna ökade för varje steg jag tog. Det var knappt en själ på torget när jag anlände och jag stod bara där och kollade upp mot den mäktiga fasaden av katedralen. Jag stod säkert i 10 minuter och bara studerade utsidan som jag så många gånger beskådat på alla bloggar och sidor jag läst.

Katedralen inuti var en liten besvikelse då jag hade föreställt mig den mycket större men allt som fanns där var magiskt att se. Middagsbönen vid tolv var kanske inte så givande då det engelska orden som sades var ”don’t forget to turn your mobilephones of”. Vad som verkligen fångade mitt intresse var rökelsekaret som svingades farligt nära taket. Nog för att jag har sett prästerna i Wakefield svinga med kraft men jämfört med det här är det verkligen en fis i vinden. Jag anar att det kyrkliga folket är lite som mr. Weasley säger om alla i den magiska världen i den fjärde Harry Potterboken ”när vi häxor och trollkarlar samlas kan vi inte motstå frestelsen att visa våra bästa sidor”. 

Precis som många andra statyer runt om i världens kyrkor som man ska röra vid så finns här en stor staty av sankt Jacob. Även om det tog lite emot så fick ändå Jacobs-statyn en kram från mig som ett tack för allt som hänt på vandringen hit.

Den som undgår att Santiago är ett pilgrimscentrum har nog inte alla hästar i vår herres hiss. Här har allting något att göra med Jacob om det så är att de har snäckan i loggan på sin bar eller att soptunnan utanför är formad som en. En stad som jag verkligen kommer att vilja besöka igen är Santiago men då i sällskap med någon. När man gått den här Caminon brukar man inte tycka om stora städer men på något sätt så lyckas Santiago de Compostela med att hålla mig bunden till den. Den håller mysighetskvoten i förhållandet till storleken.

Nu är jag på väg mot änden av Spanien och av leden: Finisterra. Jag har avverkat den första av tre dagars vandring dit och sitter nu på min säng i Negreira. Två dagar till sen bär det hem igen till det något kallare Sverige.

 Santiago! Finns inte mycket som är bättre att starta dagen med.

 Lilla jag framför stora katedralen.

 Rökelsekaret som kanske inte ser så stort ut där men som jag är säker på skulle göra en del skada om man kom i vägen för den.

 Repet/repen som de drar i. Om man kollar noggrant så kan man se att de verkligen använder silvertejp, det gillar vi!

Mitt nästa mål.

Dag 27. De sista stegen

Hej igen!

Det har varit ett tag sedan jag uppdaterade men jag har haft oturen att hamna på ställen där wifi inte varit tillgängligt. För tillfället befinner jag mig i Ribadiso de Baixo som ligger endast 4 mil från Santiago de Compostela så på måndag morgon kommer jag att sätta mina fötter inne i den stora katedralen (om allt går som det ska).

Nog om det, de senaste dagarna har varit helt annorlunda från hur jag trodde att de skulle vara. Först ska det förklaras att det enklaste sättet, som inte är helt rättvist, är att ta sig till Sarria och vandra de sista 11 milen till Santiago och få sitt diplom. Vad detta inte visar är vart du egentligen startade, bara att du klarat av de sista 11 milen vilket gör att de som startat längre ifrån (som jag) får samma sak som de andra ”kort-vandrarna”. Det blev en klar skillnad i folk på lederna när jag passerat Sarria då det är ca tre gånger fler och attityden är förändrad. Tidigare hälsade man glatt ”Buen camino” till varandra och visste då hur det kändes att gå varje dag i en månad. Nu kan man stöta på de mest konstiga människor som inte ens hälsar när man går förbi utan verkar mest fokusera på att komma fram för att få sitt bevis på att man gjort vandringen. 

Jag fick höra här om kvällen att de flesta spanska ungdomarna går de 11 milen för att kunna skriva det i sitt CV som tydligen ska betyda en hel del när de söker jobb.

Under de senaste dagarna har jag verkligen varit med om fantastiska saker. Först tog jag mig över den sista bergstoppen som finns innan Santigo på 1500 meters höjd. Precis på toppen finns en by som heter O’Cebreiro med en enastående utsikt över dalen och de andra topparna. Det var lite magiskt att sitta på en mur och bara beskåda utsikten med gött tilltugg, då kände man att livet var ”på topp”…

Från bergstoppen var det neråt som gällde vilket kändes lite i knäna. Jag lyckades med konststycket att ta mig ända till Sarria, hur vet jag inte riktigt men helt plötsligt fanns bara staden där trots att jag inte planerat det. Efter detta fanns det inte en lugn stund, hela dagen passerade man pigga och fräscha pilgrimer som precis påbörjat sin vandring. Det var lite lustigt att se då man på morgonen såg på de flesta hur roligt det var och ju mer dagen gick desto tröttare och vingligare var alla man gick förbi.

På eftermiddagen var det som vanligt dags att hitta någonstans att bo och pof(!) där fanns ett litet härbärge som var drivet med helt ideella krafter. Föreståndaren, en amerikansk herre i 60års-åldern, (som var lite för religiös för min smak då han inte kunde sluta fråga ofantligt djupa frågor då jag sa att jag var kristen) välkomnade mig varmt med en välbehövlig kopp te och en kaka.  Stället var det mysigaste jag sett. Vi såg på filmen ”Jesus” med STORA skålar popcorn och åt senare en jättegod middag tillsammans med alla volontärer och pilgrimer.

Det känns lite konstigt att vara såhär nära Santiago nu, att det snart är över. Tiden har ”gått” så fort. Efter att jag kommit fram till Santiago tänker jag mig till Spaniens ände, Finisterra, och njuta av den fina solnedgången som jag hört om under hela vandringen från folk som varit där.

 Här är gränsen till det smått regniga Galicien.

 Den ofantliga utsikten från muren i O'Cebreiro, on top of the world!

 De sista 15 milen är markerade med stenar varje kilometer så man ser hur långt det är kvar till Santiago

 Det syns inte så bra men här är stenen som markerar de sista 100 km.

 Casanova, precis min by det!

Hösten visar sina tecken. Konstigt nog bara i en enda allé.

Dag 23. Nödvändig lyx

Det finns saker man som en 20årig kille måste vika sig för hur stark och oövervinnerlig man känner sig under en vandring som börjar komma till sina sista 20 mil. Jag vet inte om gårdagen var något som jag kan rekommendera till andra pilgrimsvandrare men det blev en riktig utmaning. Efter att jag ganska tidigt träffade mina danska vänner som sa att det enda apotek på vägen fanns i Molinaseca bestämde jag mig för att det var mitt mål för dagen. Den enda haken var att det var 46 km dit + att det stod ett berg i vägen. Ung som jag är till både sinne och kropp fanns det inget annat alternativ än att öka på stegen för att ta mig över höjden. 46 km senare var jag äntligen framme i den fina och lugna lilla byn vid foten av berget. Väl på apoteket fick jag allt jag behövde för att verkligen få bort bed-bugs ur packningen. Nästa stopp var härbärget som fick mig till att bara sucka, fullt. Då finns det inte mycket som håller humöret uppe. Efter lite överläggning dock bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och ta in på ett hostel för 35 euro. Det kändes lite märkligt att ha ett rum för sig själv efter att ha bott med minst 10 andra förut. Jag vande mig ganska snabbt så efter ha tvättat och sprayat varenda centimeter av packningen kunde jag sträcka ut mig i en färdigbäddad, bred säng.

Morgonen därpå tog jag det lugnt, packade, åt frukost och snörade på mig kängorna. Det fick bli en lugn dag så jag avverkade inte mer än 23 km till Cacabelos. Hit har det kommit en liten värmebölja så jag sitter här halv nio på kvällen i 30 graders värme, puh!

I morgon bär det upp för bergen igen och i Galicien, ciao!

 Heeeelt för mig själv!

 En av tre högar med saker.

Bast som man går där och lyssnar på Harry Potter så kommer den läckande kitteln, dock utan trollkarlar…

Dag 21. En utmaning kommer sällan ensam…

Morgonen var underbar med en lugn soluppgång över åkrarna medan man går där och gnolar för sig själv. Lite för bra tyckte visst herrn som gjorde det möjligt att njuta av det hela.

Benen bar mig hela vägen till den större staden Astorga som ligger så att jag precis passerat 500 km mot Santiago de Compostela vilket känns som en bra gräns att ha tagit sig över.

När jag anlände till härbärget, som är det största jag bott på, började jag med de vanliga sysslorna tills jag kom till duscharna. Jag såg ett par röda prickar på min arm i spegeln och kollade lite närmare och tappade hakan när jag såg att ryggen såg ut som fotot nedan, och det är bara ena skuldran. GAAAAHHHHH!!!!! När man precis blivit av med en kass mage så kommer bed-bugs och biter en under natten. Tydligen ska inte dessa vara särskilt ovanliga på leden då det kom tillbaka i sängarna förra året efter att ha varit borta i ca 15 år. De är inte det minsta farliga utan suger bara blod precis som myggor och lämnar märken som kliar likt myggbett. Det bästa man kan göra är att ta HELA packningen och ta ut varje sak och ska allt för att bli av med de som kanske finns bland sakerna vilket jag gjorde så fort jag kunde.

Föreställ er 45 myggbett på ryggen och 10 på var arm, så mycket kliar det just nu så det gäller att slappna av. Imorn blir det till att köpa Bed-bug-spray för att impregnera sovsäcken!

Trots detta håller jag humöret högt och tänker inte duka under för de små krypen!

 Jag och två av mina danska vänner vid sluttningen till Astorga.

Bed-bugs…

Dag 20. Avsaknad av små möss

Idag har jag äntligen kommit tillbaka på rätt spår, kroppen känns stark och jag kan äta lika mycket som förut utan att må illa! Glädjen över detta tog mig 8 km längre än jag planerat för dagen vilket inte gör mig det minsta.

Idag har det varit lite kämpigare å andra sidan att hitta alla markeringar på Caminon och fick fråga mig fram ganska mycket. Jag har inga svårigheter att fråga mig fram även om min spanska inte är den mest berikade av mina kunskaper men kunde tycka att en led som funnits till så pass länge borde ses till då och då. Jag hittade i alla fall tillslut fram till Villadangos del Paramo (vars namn av någon anledning för mina tankar till den animerade filmen Rango) där jag nu sitter på ett väldigt trevligt härbärge med en hel radda fransmän.

 Jag träffade på tysken Brita utanför en bar som jag trodde jag hade gått så pass i förväg att jag inte skulle se henne förrän Santiago. Hon berättade för mig att hon sett de tre danska damerna som jag träffade på flyget ner till Biarriz och att de hade letat efter mig men sedan antagit att jag gått långt i förväg. Tydligen ska de bara vara några kilometer framför mig så jag hoppas jag stöter på dem imorn!

Det är en lite märklig känsla men jag har fått ett gäng människor som både känner till namnet på mig och som ger en glädjen känsla varje gång jag ser de utmed vägen, underbart!

En härlig pilgrimsgräsplätt mitt i allt. Ser nu att jag även lyckats med att få med kamerabandet på bilden, en bonus!

Här är stället jag sover i natt, mysigt trots alla de flugor som hela tiden surrar runt.